Therese Svanströms huvudtal vid TCO:s kongress 2023

Det här är ett vykortet jag fick dagarna efter jag blivit vald till TCO:s ordförande för 3,5 år sedan. Det kanske är lite svårt att se, det är vältummat och långt bort. Det föreställer röda lagerbyggnader och är från min hembygd.

Men det viktigaste är inte vad framsidan föreställer utan vad som står på baksidan.

Jag bär alltid med mig det i min anteckningsbok, som en påminnelse.  

På baksidan står det:

” Grattis till det finaste uppdraget man kan få”

Den som skickade mig vykortet var min gamla lärare i samhällskunskap - Kaj Odelstål. Och det inte bara en fin hälsning utan också en viktig påminnelse kring vad ordförandeposten handlar om:

Att få ett förtroende.

Att det verkligen är ”det finaste uppdrag man kan få.”

Och det känner jag tacksamhet över varje dag.

Tacksamhet över att få vara med och göra skillnad för människor på arbetsmarknaden. Och låt mig påpeka, här spelar faktiskt storleken roll.

Det är så fantastiskt, nästan lite svindlande, att tänka på att vi tillsammans kan lägga kraften av 1,2 miljoner människor bakom våra frågor och förslag.  

Politiker behöver förhålla sig till oss och till det vi har att säga.

Att vi är så många spelar roll. Det spelar roll när vi poängterar hur viktigt det är att värna partsmodellen. För parterna levererar, om det så gäller att teckna nya avtal i en svår ekonomisk tid, eller hitta de klokaste utbildningarna för att få människor att kunna ställa om eller öka sin kompetens.

De behöver lyssna och agera, när vi driver frågor om vikten av en bättre arbetsmiljö, inte minst för att få en fungerande välfärd och minskad stress och press i arbetslivet.

För att ta några exempel viktiga exempel.

Jag är så stolt över att vara en del av den styrka den fackliga gemenskapen innebär. Och stolt över vad vi tillsammans har åstadkommit och kommer att åstadkomma framåt.

Vi behöver också fortsätta jobba aktivt med att få fler som vill vara med – som medlemmar och förtroendevalda, så att styrkan i den fackliga gemenskapen kan bestå. Nyckel till framgång är hur vi gemensamt organiserar oss och att vi kan rekrytera fler som vill samma sak. Det är ju också fokus för dessa dagar.

Att få möjligheten att få fortsätta med detta viktiga lagarbete, det är sannerligen det finaste uppdraget man kan få.

Återigen, stort och innerligt tack för det förtroendet.

***

De tider vi befinner oss i är svårare och mer utmanande än på mycket länge.

Det är krig i Europa. Ekonomisk oro med hushåll pressade av inflation, matpriser, räntor och elpriser. Klimatförändringarna är här och vi märker konsekvenserna redan. Förändringarna går tyvärr väldigt snabbt i Europa och det gör att vi måste ställa om och minska utsläppen i snabbare takt.

Kompetensförsörjningen fungerar inte och det påverkar både arbetsmiljön och arbetsglädjen för många TCO:are.

Och som om det inte vore nog, så finns en utbredd pessimism som slagit rot hos många människor.

När SOM-institutet på Göteborgs universitet ställde frågan till allmänheten om Sverige är på väg åt rätt eller fel håll så visade resultatet den mest negativa bilden sedan mätningarna startade 1986.

Det säger en hel del om den tid vi nu lever i.

Det är bekymmersamt för den enskilda människan men även för samhället i stort. Eftersom missnöje och en dyster syn på framtiden ofta gynnar den som föreslår snabba lösningar på svåra problem och lutar sig mot kortsiktiga populistiska förslag.

Vi behöver därför ställa oss frågan:

Vad är det som får ett samhälle att hålla ihop? Vad är de allra viktigaste beståndsdelarna för att skapa gemenskap och tillit?

En viktig del av svaret tror jag handlar om att samhället måste finnas där när man behöver det som bäst. Och att det goda arbetet är en grundbult.

Att välfärden finns där när man behöver den.

Att man kan utbilda sig eller ställa om mitt i livet.

Att det finns jobb med bra villkor.

Att man kan få en rättvis pension.

En rimlig ersättning när man är sjuk eller arbetslös.

Att man kan känna sig trygg, helt enkelt.

Det är precis detta som är TCOs kärnuppdrag att kämpa för. Och det är TCO-förbundens medlemmar som på många sätt skapar den gemenskap som är så viktig och ser till att tilliten i samhället kan bestå.

Det är vårt gemensamma arbete som utgör demokratins ryggrad och ser till att samhället kan fungera.

***

Som ett exempel på det tänkte jag be er att luta er tillbaka i stolarna, vem vet – kanske blunda lite, och följa med på en liten resa.

Först vill jag att ni alla föreställer er ett sjukhus. Sedan en bank, så en polisstation. En redaktion, ett kontor där socialtjänsten finns. En militärövning. Ett företag i IT-branschen, ett arbetsförmedlingskontor och en konserthall.

Vad ser ni framför er?

Vilka ord tänker ni på?

Jag ser människor framför mig.

Och de ord som först kommer upp i mitt huvud är, aktivitet, professionalism, uppdrag, stöd och hjälp.

Gör sedan samma sak igen, föreställ er samma platser men utan oss tjänstemän.

Ser ni samma sak som jag framför er?

Tomhet.

Tomma operationssalar, en tom polisstation, tomma kontorsstolar på banken, socialkontoret och arbetsförmedlingen, ingen musik från konserthallen, inga skådespelare i filmen, inga soldater som försvarar Sverige.

Utan tjänstemännen påverkas hela samhället.

Men. Ska tjänstemännen fortsätta bära detta uppdrag och ansvar så måste det finnas människor som är beredda att axla tjänstemannaansvaret.

***

Från TCO:s sida är vi därför bekymrade över de signaler som skickas från politiken om ett utökat tjänstemannaansvar.

Dels för att det ibland från politiskt håll låter som det inte fanns något tjänstemannaansvar idag. Vilket det ju gör. Och dels för att det är oklart varför och på vilket sätt regeringen och Sverigedemokraterna vill att tjänstemannaansvaret förändras.

Jag undrar nämligen:

På vilket sätt bli samhället bättre av att kraven är högre på redan hårt pressade tjänstemän?

På vilket sätt blir samhället bättre av att människor inte vågar eller vill bli polis, sjuksköterska, socialsekreterare eller it-tekniker?

På vilket sätt värnar det demokratin att misstänkliggöra alla tjänstemän?

TCO ser inte hur ett utökat tjänstemannaansvar skulle lösa några centrala demokratiproblem, tvärtom riskerar det att skapa nya.

Det finns en risk att en osäkerhets- och tystnadskultur växer fram och att tjänstemännen utifrån sin professionella bedömning ändå inte vågar säga vad de tycker. Att handläggningstider i ärenden ökar för att tjänstemannen är rädd för att göra fel och därför tar längre tid på sig att fatta beslut.

Den signal vi behöver skicka till regeringen och Sverigedemokraterna är därför:

Vi tjänstemän, vi jobbar för andra. För den enskilda medborgaren.

Och finns problem med tjänstemannaansvaret, finns det luckor som behöver täppas till i lagen, då kommer vi vara en konstruktiva och hitta lösningar.

Men än så länge har regeringen inte kunnat ge något exempel på där lagstiftningen inte fungerar. Inte ett enda.

Och ingen vinner på att tjänstemännen misstänkliggörs.

Inte tjänstemännen, inte samhället. Inte demokratin.

Ingen.

 

***

En annan viktig fråga som hör ihop med tjänstemännens arbetsmiljö och som vi behöver rikta mer ljus på och får till en förändring kring är hot och våld.

Det är inte en fråga som är ny. Men efter Almedalen förra året så kan man säga att frågan återigen aktualiserades, med full kraft. Och med rätta.

Blåljuspersonal har under lång tid mötts av stenar, glåpord och skadegörelser när de kör in i en del bostadsområden. Arbetsmiljön är tuff för många journalister, banktjänstemän möter människor som pressas av små ekonomiska marginaler. Vårdpersonal hamnar i situationer där medföljande hotar dem medan de är upptagna med att rädda livet på en bror eller syster.

Sex av tio socialsekreterare har utsatts för hot och våld visade en undersökning från förra året. Vardagen som tjänsteman kan vara riktigt tuff och kräva mycket.

Samma mönster visar sig i en undersökning vi bett Novus göra för TCO:s räkning kring alla tjänstemän i offentlig sektor. Siffrorna visar att många har utsatts för hot och våld. Och att det påverkar hur de agerar i sitt arbete.

Det är självklart helt oacceptabelt.

Det kan aldrig ses som en del av jobbet eller att det på något sätt skulle ingå att bli hotad och hatad.

Regeringen har sagt att de tar problemen på allvar och är beredda att ta krafttag för att minska offentliganställdas utsatthet. Det är välkommet. Men i väntan på ny lagstiftning har vi ett förslag till Johan Pehrson.

Ni har säkert, liksom jag, noterat att arbetsmarknadsministern varit på en praoturné.

Han har gräddat pizzor, varit lärare, sopåkare och barista. För att ta några exempel.

Det är i grunden bra att arbetsmarknadsministern tar uppdraget på allvar, och att han vill lära sig mer om olika yrken.

Och vi är övertygade om att flera av TCO-förbunden skulle kunna ordna en prao-plats för Johan Pehrson, om vi bara fick möjlighet.

Men som en start, för att hjälpa ministern lite på traven så har vi frågat om Johan Pehrson vill praoa som socialsekreterare.  

Vision har hjälpt oss att ta fram ett utmärkt besök som vi hoppas att minister tackar ja till.

För även om bilderna till sociala medier inte blir lika spexiga, inget mjöl på näsan eller bagarmössor så långt ögat kan nå så är verksamheten  avgörande för de familjer som socialsekreteraren möter. Och arbetet är en grundbult i vårt demokratiska samhälle.

Jag återkommer med ministerns svar på vår inbjudan och hoppas att han tackar ja till möjligheten att få ta del av en socialsekreterares vardag. Och att fler arbetsplatsbesök hos TCO-förbunden kan följa.

Om det så bara handlar om att vara i den verklighet våra medlemmar befinner sig, under en enda dag.

Och att vi får visa att trots utmaningar - så är det faktiskt så att de allra flesta tjänstemän trivs på jobbet. Har utvecklande arbetsuppgifter, bra kollegor och känner att de kan göra skillnad för andra.

 

TCO kommer att prioritera arbetet med demokratifrågor ännu högre framåt. Inte minst genom att tydligare lyfta fram tjänstemännens demokratiarbete och hur viktiga vi är för att demokratin ska fungera. Det kommer till exempel vara fokus för vårt deltagande i Almedalen i år.

 

***

Det kommer tillfällen i historien som med facit i hand visat sig vara avgörande för hur samhällen utvecklas.

Ett sådant tillfälle var när Gordon Brown, som då var Finansminister i Storbritannien gav Nicholas Stern i uppdrag att ta fram en rapport som visade på klimatförändringarna skulle kosta samhället i kronor och ören. Det var på många sätt en briljant idé. Både företag och politiker spetsade öronen när det fanns en ekonomisk vinkel på klimatfrågan.

Sternrapporten som kom 2006 har varit debatterad, men den var effektiv och fick världen att i alla fall delvis vakna.

16 år senare har klimatförändringarna visat sig vara värre än vad Stern spådde i sin rapport, samtidigt som den tekniska utvecklingen gått snabbare framåt än vad han trodde.

Det är alltså både bra och dåliga nyheter.

Efter Stern har flertalet klimatrapporter från FN och den samlade forskarkåren slagit fast att klimatförändringarna är ett gigantiskt problem. Och att vi alla måste alla dra vårt strå till stacken för att hotet ska kunna avvärjas.

I Sverige finns det klimatmål som är beslutade av riksdagen. Det finns en klimatlag på plats. Det som verkar saknas är den politiska viljan.

Klimatpolitiska rådet som kom med sin rapport i mars pekade på att utsläppen kommer öka med den politik som nu förs, vilket är tvärtemot vad vi behöver göra. Kurvan av minskade utsläpp behöver snarare tydligt och skarpt vända nedåt om målen ska nås.

På nyårsdagen, som för att symbolisera ett nytt år och en ny tid bjöd regeringen in parterna, civilsamhället och politiken till ett klimatråd. Alla skulle få delta och möten äga rum innan sommaren. I förra veckan hade ännu ingen inbjudan kommit. Då hörde vi av oss, TCO, LO och Saco och påpekade det i en gemensam artikel i Expressen. Och på onsdagen följande vecka kom sedan inbjudan. Äntligen.

För mig råder ingen tvekan. Klimatförändringarna är ett verkligt hot och vår tids ödesfråga. Och det går att vända utvecklingen om vi går samman och gör rätt saker.

När vi ska tackla klimatförändringarna kommer efterfrågan på ingenjörer, tekniker och miljöteknikkunskaper att öka. Då måste vi redan nu krattat manegen och sett till att omställning är möjlig. Vi måste helt enkelt rusta människor för den gröna omställningen och för en ny arbetsmarknad.

Bland TCO:s medlemsförbund har också klimatfrågan varit närvarande under en lång tid. Och nu är det dags att TCO som centralorganisation också växlar upp även här. Jag vill dela med mig två av de saker som arbetet ska resultera i:

• Ett Klimatpolitiskt program för TCO. Där vår policy kopplat till klimatfrågan slås fast. Tanken är att det ska vara ett vägledande dokument för hur TCO ska förhålla sig till miljö- och klimatfrågor. Men för att lösa den uppgiften behövs även nya samarbetsformer mellan förbunden. Och det är den andra viktiga delen nämligen:

 

• TCO:s klimatråd, vi vill skapa ett gemensamt forum för att prata om klimatfrågor. Från TCOs sida vill vi bjuda in alla förbund att delta i arbetet, så att vi kan få fram ett tydligt och vasst program som vi också använder som grund för vårt påverkansarbete.

 

Genom att växla upp arbetet även i denna fråga vill vi visa att vi tillsammans med övriga fackföreningsrörelsen verkligen ger klimatfrågan den uppmärksamhet och det allvar den förtjänar.  

***

Tjänstemännens roll i demokratin, att vi måste ställa om samhället och genomföra den gröna omställningen är alla viktiga frågor. Viktig är också frågan om jämställdhet. Om vad vi kan göra för att få ett jämställt arbetsliv och ökad ekonomisk frihet för kvinnor.

Det är ju nämligen så att jämställdheten nu inte längre tar stora kliv framåt. Låt mig tar några exempel på det:

Även om utvecklingen gått åt rätt håll så är kvinnors löner inte lika höga som männens. Och tyvärr ökade skillnaderna 2021 i stället för att fortsätta minska. För första gången sedan 2007 gick utvecklingen åt fel håll.

Uttaget av föräldradagar behöver bli mer jämställt, liksom det obetalda arbetet i hemmet. Även där har vi det senaste året tvärtom sett en utveckling som går åt fel håll.

Det finns dessutom oroande tecken på att killar och yngre män inte tycker att jämställdhet är så viktigt.

Samtidigt har riksdagen faktiskt antagit jämställdhetspolitiska mål som ska uppfyllas. Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Målsättningarna finns där och vi måste fortsätta att jobba för att de ska bli verklighet.

För vi kommer inte få ett jämställt samhälle av sig självt. Det kommer inte att gå att sitta på händerna och vänta på att tiden fixar jämställheten åt oss. Vi kan inte ens ta vunna segrar för givna. Vi måste jobba aktivt med frågan. Vi måste lägga i ytterligare växlar med att förändra både normer och för att få till stånd fler politiska reformer. Till exempel en tredelad föräldraförsäkring

Vi kommer inte vara nöjda förrän alla män och kvinnor har samma möjligheter och rättigheter.

Det är först då vi kan säga att samhället, på riktigt, är jämställt.  

***

Jag vill avsluta med att säga, att även om utmaningarna är många och tiderna svåra så finns det ljusglimtar.

Inte minst det stora ansvarstagande som arbetsmarknadens parter visat i avtalsrörelsen. Mycket arbete pågår, och arbete återstår men partsmodellen visade med stor framgång hur viktig den är för svensk arbetsmarknad när märket sattes sista mars.

Nu pågå ett intensivt arbete i många förbund med att se över alla de kollektivavtal som finns, vilket är ett intensivt och viktigt arbete.

Och, trots den pessimism som finns i samhället så har tilliten trots allt bestått. I andra länder sjunker förtroendet för institutioner, men inte i Sverige.                

Dessutom har förtroendet för fackliga organisationerna har ökat något de senaste åren och ligger stabilt.

Och låt mig avsluta där jag började.

Med att alla vi som sitter här idag är viktiga för samhället, vi är demokratins ryggrad och är med och skapar det goda arbetet och tilliten i samhället.

Tack för allt arbete ni gör varje dag – tillsammans gör vi skillnad.

Och tack för att ni har lyssnat!