Mot en rättssäker och förutsägbar sjukförsäkring - några steg i rätt riktning

Utredningen föreslår i delbetänkandet Ingen regel utan undantag – en trygg sjukförsäkring med människan i centrum att prövningen gentemot ett normalt förekommande arbete ska kunna senareläggs med en tillämpning av två olika bevisregler. Efter dag 180 ska prövningen av arbetsförmågan mot arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden kunna skjutas upp om övervägande skäl talar för att den försäkrade kommer att återgå i arbete hos sin arbetsgivare senast dag 365 (s. 52). Efter dag 365 ska prövningen av arbetsförmåga mot arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden kunna skjutas upp om det finns en hög grad av sannolikhet för återgång i arbete. Detta  ska dock bara vara möjligt fram till då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga i 730 dagar (s. 60). 

TCO har i huvudsak ställt sig mycket positiv till utredningens förslag. Utredningens förslag innebär väsentligt ökade möjligheter för sjukskrivna att komma tillbaka till sitt tidigare arbete och därmed det arbete som den försäkrade har kompetens och erfarenhet för. Förslagen kommer förhoppningsvis också innebära att fler sjukskrivna får möjlighet att slutföra påbörjade rehabiliteringsinsatser och möjlighet att återgå till sitt arbete i en takt som är rimlig givet den enskildes situation och förutsättningar. 
 

Utredningen föreslår också att särskilda skäl ska tillämpas utifrån de bedömningar som görs i enskilda fall, och inte utifrån vilken slags diagnos det handlar om. Som utredningen påpekar innebär detta att det inte finns något hinder för att övervägande skäl talar för återgång i arbete även vid s.k. diffusa diagnoser (s. 58). I diskussioner med utredningen har vi från TCO lyft fram det absurda i att på förhand utesluta tillämpningen av särskilda skäl vid vissa diagnoser, och välkomnar att utredningen förtydligar att vilken diagnos det rör sig om inte ska påverka huruvida ”särskilda skäl” ska kunna tillämpas.

Dock kan det noteras att utredningen föreslår att det införs en tidsgräns på 730 dagar för möjligheten att skjuta upp prövning av arbetsförmåga mot arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Motiveringen är att de flesta har lämnat sjukförsäkringen efter två år och att de som kvarstår sannolikt borde ha sjukersättning istället för sjukpenning (s. 62). Vi har i princip inget att invända mot att en sådan tidsgräns införs, men har för utredningen påpekat att dagens regler kring sjukersättning är alldeles för strikta och att dessa därför bör ses över – särskilt med avseende på äldres möjligheter att få sjukersättning.

Utredningen knyter inte bedömningen efter dag 365 till genomförandet av någon särskild utredning, trots att utredningen i tidigare diskussioner med TCO har  var inne på att koppla en sådan bedömning till genomförandet av en AFU (Aktivitetsförmågeutredning). För att utredningens förslag kring uppskjutande av bedömning av arbetsförmåga efter dag 180 och dag 365 ska kunna tillämpas är det emellertid centralt att den försäkrade ges rimliga förutsättningar att visa att hen uppfyller de krav som ställs. Här ser vi gärna att utredningen i sitt slutbetänkande klargör hur utredningen ser på Försäkringskassans skyldighet att ”se till att ärendena blir utredda i den omfattning som deras beskaffenhet kräver” (110 Kap., 13 § SFB) när det gäller tillämpningen av särskilda skäl efter dag 180 och dag 365. Om det ensidigt faller på den enskilde att visa att hen omfattas av ”särskilda skäl” enligt de föreslagna bevisreglerna finns det en risk att få försäkrade i praktiken kommer att beröras, eller att det främst är de som kan få fram nödvändiga underlag och utredningar som kommer att beröras. Detta har i sin tur bäring på frågor som rör rättssäkerhet, förutsägbarhet och sjukförsäkringens legitimitet.

När det gäller utredningens fortsatta arbete vill TCO särskild lyfta fram att:

• Det är centralt att rättssäkerheten i sjukförsäkringen stärks genom att Försäkringskassan ges skyldighet att exemplifiera för vilka slags arbeten den sjukskrivna bedöms ha arbetsförmåga. Bedömningen ska inte ske mot fiktiva arbeten.

• De med timanställningar eller vikariat måste ges ett rimligt försäkringsskydd, exempelvis genom ändrade regler kring vilka inkomster som SGI beräknas på och kring bedömning av huruvida den försäkrade ska betraktas som arbetslös eller inte.

• Sjukförsäkringen måste bli mer flexibel för att ta tillvara arbetsförmåga, exempelvis genom ändrade regler kring krav på arbete del av dag vid deltidssjukskrivning och ökade möjligheter att vara sjukskriven i den utsträckning man behöver och inte endast till 25, 50, 75 eller 100 procent.

   
Sjukförsäkringen är central för det svenska socialförsäkringssystemet och den svenska välfärdsstaten – det är därför mycket viktigt att regelverket kring sjukförsäkringen är rimligt och tydligt för att främja förutsägbarhet och rättssäkerhet – och därmed också sjukförsäkringens och socialförsäkringssystemets legitimitet.

Det är vår förhoppning att den pågående utredningen kommer lägga förslag som tar oss i den riktningen – och här är det avgörande att Försäkringskassan ges en skyldighet att ange vilket slags arbete man har i åtanke när man bedömer att en försäkrad har arbetsförmåga mot arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.