I går (30/11 2022) beslutade riksdagen att höja försörjningskravet för personer som söker arbetstillstånd i Sverige. Det innebär en statlig inblandning i den svenska lönebildningen, vilket inte är förenligt med den svenska partsmodellen. 

Löner och villkor bestäms i kollektivavtal

I Sverige bestäms löner och arbetsvillkor i kollektivavtal efter förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Parterna gör i förhandlingar en avvägning mellan sina behov, vilket innebär att löner och villkor anpassas till de förhållanden som är rimliga för varje bransch där ett kollektivavtal träffas. Partsmodellen har varit ett framgångsrikt tillvägagångssätt för den svenska lönebildningen under lång tid. Tillsammans med staten har parterna byggt starkt ett institutionellt förtroende för kollektivavtalen och den svenska lönebildningsmodellen. Riksdagens beslut är därför mycket olyckligt.

Försörjningskravet åtgärdar inte problemen

Arbetskraftsinvandring är viktig för företagens och välfärdens kompetensförsörjning. Goda möjligheter att rekrytera från länder utanför EU har stor betydelse för Sveriges konkurrenskraft och för vårt välstånd. Tyvärr förekommer det att arbetskraftsinvandrare exploateras på arbetsmarknaden. Men det nu beslutade försörjningskravet för arbetstillstånd åtgärdar inte problemen med fusk och missbruk, som är avsikten med förslaget. Ett vanligt problem för individer som exploateras är nämligen att de inte får den lön eller de villkor som de blivit lovade. Därför måste andra åtgärder till. 

Regeringen har också nämnt möjligheten att göra undantag för vissa yrkesgrupper och att regeringen ska kunna föreskriva lägre lönekrav för dem. Det behövs inte eftersom personer som söker ett arbetstillstånd i Sverige i dagens system prövas mot lönenivåer och villkor i kollektivavtal eller branschpraxis inom respektive yrkesområde. Det innebär alltså att även detta hanteras genom partsmodellen och att nya regleringar är överflödiga. 

Kan åsidosätta lönebildningsmodellen

Lönekravet innebär en alltför detaljerad lagstiftning eftersom det griper in i parternas väl fungerande självreglering av villkoren på arbetsmarknaden och frångår den snabbfotade flexibilitet som partsmodellen ger på en föränderlig arbetsmarknad. Dessutom riskerar ett statligt lönekrav att få en normerande effekt på arbetsmarknaden och åsidosätta den lönebildningsmodell som ger trygghet och stabilitet för det stora flertalet på den svenska arbetsmarknaden.

Sverige har en välfungerande lönebildningsmodell. Vi representerar två sidor av den svenska arbetsmarknaden. Vi är inte alltid överens, men den svenska partsmodellen innebär att vi dagligen kan lösa våra meningsskiljaktigheter. Det den svenska arbetsmarknaden behöver är en stark partsmodell, inte politiska beslut som riskerar att försvaga den.

Therese Svanström, ordförande TCO

Karin Johansson, vice vd, chef för näringspolitik och opinionsbildning, Svenskt Näringsliv